INSÄNT: ”Antimilitarism”

I en konflikt mellan stormakter kommer vanligt folk alltid stå som förlorare – så såg det ut vid krigsutbrottet 1914 och så ser det än ut idag. Det är också en insikt som är lättare att hålla fast vid under fredliga tider än när saker hettar till, känslor rörs runt och civila mördas under artilleriattacker.

Socialdemokraten Rosa Luxemburg sa förlöjligande ”proletärer förena er i fredstider och skär halsen av varandra under krigstid” mot sina hycklande kollegor i tyska socialdemokratin. De svikit sitt löfte om internationell solidaritet och röstat för regeringens krigskrediter i första världskriget.

Arbetarrörelsen var på den tiden en kraft som fysiskt hade kunnat förhindra ett krig om man så velat och om man hållit sig fast vid löften om internationell solidaritet istället för att dras in i nationalistisk yra och snack om fosterlandsförsvar och krig för att stoppa alla krig.

Hade ledarna varit seriösa med sina löften hade arbetare i Tyskland i gemensam aktion med de i Storbritannien, Frankrike, Italien och Ryssland kunnat förhindra tillverkning och transporter av krigsmaterial och stänga ner ekonomin och med det göra sig av med krigshetsarna vid makten.

Detta gjordes inte och resultatet blev 20 miljoner döda och Europa i ruiner.

Idag ser det annorlunda ut och då åt det värre. Socialdemokraterna kan inte ens hålla ihop sitt förfallande parti, än mindre mobilisera mot något krig, samtidigt som röster hörs därinifrån om att gå med i NATO.

Jag tror att arbetare i Sverige måste vara konsekventa med en antimilitaristisk ställning. Nyckeln till kriget i Ukraina ligger i Ryssland och hos arbetarna där för att med de till buds stående medel stoppa kriget om så genom masstrejker och väpnat uppror. Det har gjorts förr där och kan göras igen.

Men även här i vårt ”neutrala” land har vi en uppgift att hindra att svenska intressen blandar sig i. Det är inte ett krig mellan väst och öst eller mellan demokrati och diktatur – det handlar om ekonomiska intressen i en geopolitisk maktkamp.

Även vi har en historia av att hindra krigsförlopp, som när arbetarrörelsen satte sig emot krigsmobiliseringarna mot Norge vid Unionsupplsöningen 1905. Zäta Höglund sa att vapnen – om de skulle riktas mot någon – inte borde riktas mot våra grannar.

Det borde vara ledande för varje arbetare i dessa tider.