Internationella kvinnodagen firades i skuggan av kriget. Räck upp en hand den som har lust att fira.
Finns det något mer patriarkalt än krig? Kvinnor ska ta hand om hemmet, familjen, de fåtalet saker som får plats i en väska på flykt. Männen ska slåss. Besegra sina fiender.
Kvinnor ska stödja sina män. De som ger sig ut. Kysser sina barn på pannan och vänder sig om, osäkra på om det var sista gången.
Jag är övertygad om att avskeden ser likadana ut i en rysk förstad och ukrainsk by. Mammor och mormödrar, systrar och döttrar. De står kvar som klippor. Orubbliga. De ska vara lojala – hela vägen till döden.
Det här var Putins gåva till världens kvinnor 8 mars 2022. Jag drömmer varje natt om grådaskiga alléer på Ukrainas landsbygd, där familjer flyr undan pansarvagnar. Kanske till Sverige? Vad kan Sverige göra? Kan Sverige mäkla fred? Sverige ger pansarskott tillbaka.
Jag har aldrig sett en mamma med pansarvapen på axeln. Om jag någonsin ser det, så kommer det vara ett helt annat krig. Men det här är männens krig.
Vad strider de om? Ingen kan förklara det åt mig. Ryssland kräver säkerhetsgarantier, men det är männen i Kreml som är rädda. Ukraina kräver sin frihet. Ingen vill ockuperas. Men någon frihet finns inte i Ukraina – inte igår, idag eller imorgon. Inte för kvinnor. Förklara för mig hur kvinnor får frihet av detta krig.
Inget motiverar detta dödande. Alla vill att kvinnor ska vara krigets fasta punkt, tryggheten när allt ställts på ända. Minska det ”civila” lidandet. Som om inte alla led, alla utom männen i palatsen. Männen som filmar sina tal. Männen som eldar på sina soldater. Männen som säljer vapnen.
Kvinnodagen borde ha firats med att kvinnor i hela världen reste sig och sa nej. Nej till kriget, nej till att tjänstgöra. Det här är en sjukdom. Ingen kan sätta stopp, ingen utom kvinnorna.
Leave a Reply