Sedan mitten av november har Gula västarna protesterat i Frankrike. I demonstrationerna skymtar vi sällsynta fåglar: arbetare, arbetslösa och allehanda låginkomsttagare som flytt sina burar och fått lite luft under vingarna.
Så här ser uppbrottet ser ut. Den första flygturen är sällan vacker eller smidig. Gula västarna saknar en genomtänkt politik och det hade inte heller kunnat vara på något annat sätt.
Det är en rörelse av människor som alla räknat bort ur den politiska kalkylen, åtminstone som en självständig kraft. Populister till höger och vänster har vänt sig till dem med tomma löften för att få röster i valen. Men att samhällets bottenskrap på egen hand skulle kunna pressa regeringen? Nej, sådant hör till det förgångna.
Nu sprids en lista med krav som sägs ha diskuterats av 30 000 personer. Kraven spretar åt alla håll men har en sak gemensamt: de handlar om det dagliga livet, den dagliga överlevnaden.
Noll hemlöshet, höjning av minimilönen och införd maximilön, samma socialförsäkringar för alla, pension vid 60 år, politiker på medianlöner, skydd av industrin, stopp för utnyttjande av utländska arbetare, fasta jobb, hyresgränser, resurser till polisen, offentligt ägd gas och el, stopp för nedläggning av postkontor och BB, förbud mot avgifter vid användande av kreditkort. Och så vidare.
Allt är inte bra i listan. Det finns heller ingen klar idé om hur och vem som ska genomföra detta. Men det är inte huvudsaken just nu – det viktiga är att rörelsen fortsätter och att arbetarklassens inflytande över den stärks, för då kommer kraven att få ökad skärpa och eftertryck.
Förutom oundvikliga politiska brister är Gula västarnas svaghet att de kämpar genom tillfälliga samlingar på vägar och torg. I morgon hålls massdemonstrationer över hela landet, och det verkar bli en sprakande final på denna etapp.
Regeringen har svarat med 89 000 utkommenderade poliser. Det blir svårt att vinna den sortens gatukrig som makthavarna vill provocera fram.
När arbetarklassen strider på egna villkor följer den ett annat mönster. Strejker, ockupationer och blockader inte bara pressar utan förlamar makthavarna, och omvandlar arbetarklassen själv till en medveten och enad kraft. Maktfrågan över huvud taget måste tas på allvar.
Gula västarna är en inspirerande rörelse som behöver kanaliseras arbetardemokratiskt och nå kollektivistiska kampformer. Annars riskerar det att gå samma öde till mötes som förortsrevolten 2006, då Frankrike sattes i brand men makten förblev som den var.
Leave a Reply